Det finns inte cykelställ vid akuten

Jag drabbades av ett avbrott i vardagen.

Plötsligt satt jag i en läkares rum och stirrade på en arkivlåda
med den konstigt kombinerade textremsan "ajokortti - abortti".
Läkaren skrev på skärmen om mina smärtor i högra sidan av magen,
hur det gjorde ont vid tryck och av att lyfta högra benet.
Efter en kort klämmande undersökning fick jag en remiss i handen och en vägbeskrivning till akuten.

Det fanns inget cykelställ vid just den porten och jag funderade en god stund
på var det var bäst att ställa cykeln så att den inte skulle stå i vägen för ambulansen.
Skrattade för mig själv, herregud jag cyklade just till akuten.

Temperaturen hade stigit sedan jag för många timmar sen klivit in på akuten.
Blodprovet visade på infektion och jag fick inte äta äpplet jag hade i väskan.
Olika läkare klämde på den onda magen,
de förklarade att det är omöjligt att veta om blindtarmen är den som jäklas före kirurgen har den i handen.

Jag blev plötsligt tre gånger så sjuk när jag blev tillsagd att klä mig i de urtvättade sjukhuskläderna,
fick kanyl i armvecket och skjutsades i rullstol till en avdelning där sängen var bäddad för mig.
Jag fick ligga i sängen ett dygn och skaffa mig en sjukdomstova bak på huvudet,
en sådan som endast uppkommer av många timmars gnuggande mot kudden.

Antibiotikacocktailen gjorde susen,
efter en natt med den droppandes in i ådrorna hade infektionsvärdet sjunkit.
Det kunde inte vara blindtarmen, jag borde ha mått sämre vid det här laget.
Jag hade väntat en kväll, en natt och halva dagen på att kanske bli opererad och fick nu åka hem.

Vilken karusell alltså.