Två veckors kalasmaraton.
Det blev morsdag och min fars födelsedag,
Elis bjöd till kalas och lilla Milja blev fyra fingrar gammal.
Jag älskar att ge presenter.
Det slog mig, när jag valde och vrakade bland kaffebönor och choklad vid
Liisa Koski,
att det antagligen är en mycket större glädje att handla i affären än att få gåvor från den.
Ibland lyckas man kanske inte med presenterna,
det är svårt att komma på vad en som redan har allt skulle behöva.
Då brukar jag helt enkelt köpa något ätbart som är försvinnande gott,
en blombukett som innebär en tillfällig förändring på köksbordet
eller kanske en spabehandling som ger en timmes njutning personen aldrig skulle unna sig själv.
Presenter är ju bara det bästa, att få paketera presenterna är njutning.
Paketet är en stor del av gåvan,
det vet alla som någonsin varit barn och med svettiga handflator
tagit emot julaftonens största paket av tomten
och sedan tittat och klämt för att gissa innehållet.
Ännu bättre är det att få iaktta hur mottagaren reagerar när ditt paket tas emot.
Milja väntade med att öppna sitt paket,
hon såg det genast på köksbordet när vi hämtat henne från dagis,
det var stort och täckt med rosenpapper.
Hon ville vänta tills mamma kom hem,
men sen sist och slutligen infann sig det rätta ögonblicket att öppna paketet före det.
Försiktigt lirkade hon upp snöret och slet bort pappret och frågade ärligt som bara barn kan
"Mikä se on?" (Vad är det?)
Jag berättade att det är en hund-dyna, en dyna som ser ut som en hund.
Aldrig förr hade hon sett en sådan, än mindre önskat sig en till födelsedagen.
Det hon hade önskat sig av morfar fick hon i alla fall, plus en gunga.
"Voisit tuoda suklaamunan." (Du kunde hämta ett chokladägg.)
hade hon sagt när han frågat vad hon önskar sig i år.
Hund-dynan:
Kuddfodral till morsdagen:
